Dagens antikrunda

Hösten har kommit till landet.

Antikhandeln har öppet.

Någon hittar ett dockskåp.

Och gluttar in genom fönstret.

Upptäcker märkliga ting.

Köket gör ett ödsligt intryck.

Radiogrammofonen heter Centrum Granada, eller hur?

Och det babyblå badkaret har propp och allt!

Och här ett påpekande

till dig som tycker att Tusse Tuss skriver samma musik hela tiden – inte ens Walt Disney lyckades komma på något nytt efter Snövit.

Eller för att vara snäll – han hade hittat ett vinnande koncept och höll sig till detta!

Döm själva! Och hela mästerverket kan avnjutas här.

Så skall det låta (2)

Trogna bloggläsare känner redan till min fäbless för orgelbyggaren och tonsättaren Carl Frei - en tysk verksam i Holland – vars musik  vi redan har fått se och höra här.

Frågan är dock om det kan bli mera holländskt än så här. Orgeln är byggd av G. Perlee i Amsterdam, Holland, musiken är holländsk och arrangören holländare men … vad sa du att den hette? Araben?

Jo, den heter Arabier. Och minnesgoda lyssnare kommer ihåg signaturmelodin till radioprogrammet Vardags, eller hur? Vem stod för den musiken, tror ni? Just det – Araben!

Nu skulle holländsk gatuorgelmusik inte vara vad den var om det inte hade varit för utlänningen Carl Frei som förde in just den klang som vi har vant oss att kalla för typiskt holländsk. Och Vardags-Sverige skulle inte vara vad det är i dag utan sina – araber, bland annat.

Hemma i förorten

Jodå, sjuttiotalsområden finns överallt – även i Berlin. Granne med trädgårdsstaden Marzahn ligger Märkisches Viertel som ett paradexempel på östtyskt betongelementbygge. Rejält uppiffat på senare år förvaltas husen av ett bolag med det egendomliga namnet – vad står det egentligen? Bolla? Skämt åsido, läs mer här.

Bostadshusen gör ett ganska trivsamt intryck, men ungdomsgården verkar inte vara särskilt populär.

Direkt ödsligt ser det ut på andra sidan gatan.

Belysningsstolparna är av äkta DDR-cement med intressant formgivning!

Konditoriglas och päronlampor i toppen – verkligen inte illa!

Sic transit!

Tillbaka i Berlin!

Här har vi ett positiv av det välkända märket Bacigalupo spelandes en tysk trettiotalsschlager, Bel ami. Tittar vi noga ser vi att fabrikantens adress var Schönhauser Allee 74 a …

Tusse åkte dit.

Bara för att mötas av denna sorgliga syn. Visserligen känner Tusse till det faktum att Berlins siste positivbyggare av den gamla stammen lade ned sina jordiska verktyg 1978, och att inventarierna blev väl omhändertagna. Men ändå.

Varför tog jag inte med mig ett fönster? Bakom dessa fönster tillverkades bland annat positivens Rolls-Royce fyrtifemman, eller som den heter på tyska, die 45er Trompetenorgel!  Uppmärksammad i ett tidigare blogginlägg … någonstans.

Även i 79-an lär det ha byggts positiv, men på sagda plats finns nu ett modernt köpcentrum där det spelas saxofon och delas ut gratistidningar. Och har man tur kan man springa på Ronnie Sandahl eller Carl-Einar Häckner – för det är väl så, grabbar, att ni bor i Prenzlauer Berg?

Nu råkar jag ha hittat mina egna kvarter, så jag överväger inte att flytta just dit. Och mer om den välkända drehorgelfabriken kan man läsa här.

Beatricebollar

Huruvida sommaren kunde konserveras och kastanjer frysas undrade Tusse i ett tidigare blogginlägg. Men det finns andra sätt att muntra upp sig när höstmörkret faller.  Häng med nu.

200 g handvarm mandelmassa (ursprungligen tänkte vi oss kastanjemassa) delas i 8 bitar och rullas till bollar av ungefär en kastanjs storlek.  Gör små gropar med en träpinne och fyll dem med lönnsirap. Dra ihop degen över hålet så fyllningen inte rinner ut.  Lägg bollarna i frysen …

… och låt dem ligga där medan den mörka blockchokladen smälts ned.  När detta är gjort doppas eller övergjuts bollarna med choklad och lämnas att svalna, förslagsvis på en Beatricetallrik av Rörstrands välkända fabrikat. (Tack Libby!)

Syndigt sött – men också syndigt gott!

Hypomani?

”Se upp om du mår sjukt bra!” manar en rubrik i dagens DN – artikeln finns för övrigt också i andra tidningar – och mera om tillståndet hypomani kan man läsa i Ernst Kretschmers klassiker Körperbau und Charakter, en bok som på svenska har fått den lätt dubbeltydiga titeln Kroppsbyggnad och karaktär.

Tusse har aldrig fått diagnosen hypomani, men visst känner han igen sig. Vissa dagar tycks energin vara outtömlig. Allting blir roligt. En banal vardagsreplik blir ett bevingat ord, och en oansenlig rulta (smaka på orden!) på cykel blir en gudinna

och under brinnande arbetspass kan Tusse stämpla med vänster hand och skriva vers med högra (nota bene som inte behöver bearbetas efteråt – den blir perfekt från början).

Andra dagar händer i stort sett inget. Skriva går inte alls, trots att jag har all tid i världen. Men jag blir för den skull inte depressiv. Inte hypomanisk heller, för den delen. Då har jag bara tråkigt, rent ut sagt.

Kanske är det sådan som Socialstyrelsen vill ha mig – en tråkig, slätstruken representant för ”verklighetens folk” ?

Tusse undrar …

… om sjuttiotalet verkligen var på riktigt?

Var hittar man i dag en turistbroschyr på esperanto?

… om sommaren någonsin kommer tillbaka?

Och om det är möjligt att konservera den på detta sätt. Kan man frysa kastanjer, mamma?

… om detta verkligen är en Netschada från Odessa?

Eller är det en Kitessov från Tbilisi?

Tusse drömmer

Jo, sa Stig Olin, ursäkta att jag ringer och stör dej, men jag har en begåvad ung man här som spelar orgel.

 

Varpå Stig räckte över den svarta bakelitluren till Tusse så att han själv skulle få tala med Ingmar Bergman.

 

- Ja jag satt ju vid orgeln i Danzigs Marienkirche precis när kriget bröt ut, berättar Tusse.  Då får man inte släppa taget.

 

- Nej det får man inte, tyckte Ingmar.

Hässelbydagen

 

Tissel och tassel i prasslande hassel / och småfåglars lek i en urholkad ek.

Det stormar från fjärden och mörknar i världen / när hösten drar in i de rikas kvarter.

Solen lyser och temperaturen är strax över noll grader när Tusse och Libby begår den sedan länge planerade Hässelbydagen.  Centrum står och förfaller i väntan på den planerade ombyggnaden, mossan växer i stenläggningen och de rikas kvarter gör ett gråmurrigt, ganska trist intryck, sanningen att säga. 

I detta inlägg tog vi oss en titt på en förfallen nöjesanläggning vid Hässelby strandbad. Nu är vi tillbaka vid mystiska trappan …

… där vi också hittar denna mystiska namnteckning i en betongmur. Vem var Joie Dess…le? En rocksångare som drog fullt hus i Hässelby sommaren 1959 (jorå, det finns en utescen här) men som aldrig riktigt lyckades hävda sig i konkurrensen med Tommy och Elvis?

Nej. Knappast. Ty någon meter utanför bilden hittar vi ett datum och en annan namnteckning som visar sig leda till en mystisk villa några kvarter längre bort. Mer vill vi inte avslöja just nu, och förresten slutade spåret där.

Man kan dock läsa mer om Hässelby Strandbad på den här adressen (tack, J-E!)

Vad är en utflykt utan loppmarknadsbesök? Här är vi på Läkarmissionens second hand-butik i Johannelund där vi hittar en burk Rhizoma valerianae pulverata (pulvriserad stockrot av valeriana) …

… samt en annan burk med svårtydd inskription (i själva verket är det två textlager).  Hypophosphatum Natricu… det är inte sushi i alla fall!

Betydligt lättlästare är dessa spårvagnsskyltar! Nej, Tusse köpte inget …