Brownie mod.E, Paillard Bolex, Brownie Hawkeye; Agfa Ansco, Beira, Fotima Reflex, Certo-phot, Bella DC4; Zenit, Voigtländer, Agfa, Bella 44, Bella 46.

Minnesgoda bloggläsare vet att Tusse en gång i tiden hade två hela byrålådor fulla med gamla amatörkameror. Dessutom fanns det kameror instoppade lite varstans i garderober, margarinlådor, etc. och när samlingen var som störst omfattade den sisådär 75 stycken inklusive tillbehör som blixtaggregat, framkallningsutrustning mm.

Och så här såg det ut den gången Tusse senast vädrade samlingen och gallrade ut diverse skräp som, när framtiden slutligen kom, visade sig vara ganska onödigt att spara på. Sedan sålde han resten.

Det bar sig dock inte bättre än att den ena kameran efter den andra dök upp på loppmarknad, i den lokala antikaffären, etc. och plötsligt hade Tusse en kamerasamling igen. Som nu har fått plats på kökshyllan, där det dock finns ytterst begränsade möjligheter att ta emot fler än 13 … eller kanske 14 st?

Alltså exakt samma princip som i Tusses bokhylla: En bok in, två böcker ut …

Apropå dagens inlägg i Femtiotalsjakten (länk ovan) där begreppet Lebkuchen ventilerades, går jag ut med denna bild på en dekorativ plåtburk från den tyska firman Haeberlein-Metzger, en skattkista i plåt som är identisk med burken som Libby visade i ett tidigare inlägg, samt en speciell kniv benämnd Erstes Nürnberger Lebkuchen-Messer från firma Schmidt.

Lebkuchen – vars huvudstad tycks vara Nürnberg – kan närmast beskrivas som en mjuk pepparkaka (typ ”Skåne-pepparkaka”) på oblatbotten. Gärna förses den med sockerglasyr eller chokladöverdrag. Lebkuchen har även en italiensk motsvarighet som kallas panforte.

Speciellt tack riktas till Präktiga Familjens överhuvud Tante Doris som var stamkund hos firma Schmid och skickade oss ett paket Lebkuchen snart sagt varje jul, praktiskt taget till döddagar.

Tack tack tack tack tack.

hämtade sig så småningom och här får han efterbehandling av matte.

Katt, kvinna, kärlek!

Svarta Katten anar vad som skall hända … dramatiskt blir det.

Tusse håller fast honom och säger några lugnande ord på kattländska medan matte kommer med duschslangen (av hänsyn till alla inblandade fick kameran stängas av under själva proceduren).

Efteråt är vattnet fullt av svarta tussar.

Att man kunde vara så blåögd!

”Jag lever två liv här i Paris” skriver Jacqueline Bouvier (senare Kennedy) till sina vänner. ”Ena stunden kilar jag iväg till Sorbonne i en tjusig tyst grå regnig värld, den andra klär jag mig i päls och blandar mig med det flotta gänget på Ritz bar. Egentligen tycker jag bäst om det första.”

Ja, det är inte utan att Tusse känner igen sig. Ena stunden (som i dag) tassar han omkring i en tjusig tyst grå regnig värld, äter kanske frukost på tjusiga kafeet, spanar kanske efter flickorna i blomsteraffären eller på apoteket, andra stunden klär han sig i päls och …

JAVISST JA! KATTEN SKALL JU BADA I KVÄLL!

Läs mer om Jackie och hennes värld i Det Bästa maj 1961, sid 36. Och fortsätt följa Tusses blogg trots att det ibland är glest mellan inläggen!

Kommentar till detta inlägg på Femtiotalsjakten:

Så här såg ugglan alltså ut. Ugglan som stod på den skurkaktige advokaten Staley Brassett’s skrivbord i filmen Piratskatten från 1934 och som blinkade med ögonen varje gång telefonen ringde.

Och om filmen, som gick i SVT hösten 1971, kan man läsa mer här. Tydligen har den, till skillnad från de mytomspunna Lågornas hjältar, inte gått förlorad.

Jag vill än en gång betona, att advokaten heter Staley, inte Stanley.

Vem var han? Varifrån kom han? Vart tog han vägen?

Svarta Katten som fyller 8 år i dag!

är det 20 år sedan Berlinmuren föll.

Ovanstående bok av Berlins dåvarande borgmästare Willy Brandt kom dock året innan muren byggdes, alltså 1960. Utrensad av min lokala biblioteksfilial och köpt för en femma på den lokala loppmarknaden där man också kan hitta andra böcker som speglar en – i många fall lyckligt – förlorad värld.

Vad gjorde ni när muren föll? Själv arbetade jag på ett arkitektkontor, åt lunch på restaurang Casino och arrangerade musik av Bellman för positiv. Berlin kändes väldigt långt borta just då …

En ofrälse yngling från Ockelbo
skall bli prinsgemål – vem kunde tocket tro?
Man bad Göran Greider
att göra en grej där.
Så tafatt han syns från sin sockel glo!

(och den som inte fattar någonting ombedes ta fram måndagens DN, avdelningen för idé och kritik)