Vår färd går till kapellet

heter en gammal pilgrimssång av tyskt ursprung som Tusse ständigt kom att tänka på vid åsynen av Ensliga Kapellet – här sett mellan de närmast övermogna äpplena i en trädgård i Grassau, Oberbayern.

Någon gång måste jag dit upp, tänker Tusse. Varför inte just i dag?

Sagt och gjort. Vi följer vägvisaren och till en början går allting bra. Här är vi halvvägs uppe och utsikten är hänförande …

… men så småningom hamnar vi i rena rama bushen. Det finns en stig, ja visst, men är det meningen att man skall gå där? Vägvisningen har för länge sedan upphört. Och ingen skymt någonstans av något ensligt kapell.

Jo min själ, där är det!

Och när vi kommer fram visar det sig att den breda vägen (som vi alltså förväntades gå) leder genom mörka skogen till kapellets baksida. Medan vi alltså hade klättrat uppför den svåra sidan (där vi hade fått skåda såväl himmelska höjder som helvetiska avgrunder)

Snacka om pilgrimsfärd!

Kapellet var stängt för renovering, så det blev ingen ljuständning eller dylikt. Här poserar i alla fall Tusse med ”pilgrimsstaven” i handen.

Till kvällen står fullmånen över kapellet och betraktar oss outgrundligt.