Apropå ett inlägg …

i Libbys blogg meddelas härmed aktuell status för installationen Auferstehung på Tusses köksbord.

På bilden syns den tredimensionella uggletavlan samt de i glasklar akrylplast ingjutna havsdjuren, bland annat en sjöhästbaby. Lägg också märke till reklamen för koks – framtidens bränsle år 1960 – del av en reklamkampanj från Svenska Koksinstitutet.

För tillfället döljer dessa föremål dock själva kärnan i projektet, nämligen väderbitna ”orgeldelar”  funna i naturen.

En svagdricksflaska, ett kammarlås, en ladugårdsdörr i miniatyr … föremål som är fulla av symbolik. Kamerorna kommer från de socialistiska broderländerna Sovjet och DDR, den röda boken berättar om hur mysigt vi har det i Albanien – men kastanjerna är plockade i alliansens Sverige, gissa var.

Ny-Facit!

Ja, hur gick det sen?  Här är i alla fall de sista modeller som tillverkades av Facit innan konkursmassan köptes till fyndpris av Electrolux 1972.

Facit CA2-16 (maskinen till vänster) var så komplicerad att den nästan aldrig fungerade, och det berättas att när den nya modellen skulle visas på Hannovermässan skickade man dit två exemplar – varav ett stod i kulissen redo att sättas in om utställningsmaskinen skulle strejka.  Vilket den också gjorde titt som tätt.

Facit 1051 (maskinen till höger) ser vid första anblicken ut som en vanlig additionsmaskin, men skenet bedrar.  Den har automatisk multiplikation och division och är i själva verket ohyggligt komplicerad.  Kostade 2 900 kr när den var ny, dvs. år 1968.

Den här lilla godingen är i själva verket ingen Facit utan tillverkad av japanska Sharp.  Stor som en nutida kassaapparat men klarade för den delen inte mer än de fyra räknesätten.  Och 5 600 kr är vad man fick punga ut med för att vara ultramodern år 1968!

”Vi sitter på randen av en vulkan” lär den dåtida Facitchefen Gunnar Ericsson ha sagt efter sitt besök i Japan (där huvudmålet torde ha varit OS i Tokyo 1964 – inte räknemaskiner) . 

Och vi som hade fått lära oss att texten Made in Japan på en vara betydde att produkten var av plast resp.  genast gick sönder fick snart anledning att tänka om!

Ur-Facit!

För en tid sedan köpte jag denna räknemaskin som jag snabbt identifierade som en Ur-Facit, dvs. den allra första modellen från 1918.  Maskinerna tillverkades till en början i Stockholm, inte i Åtvidaberg.

Maskinen fungerade inte, det fanns som säljaren antydde en ”spärr” någonstans. När jag skruvade av kåpan visade detta sig vara en lätt underdrift. Visserligen gick det att multiplicera tal som enbart bestod av ettor och tvåor, men för övrigt var maskinen totalt blockerad, bland annat hade vagnen rostat fast.

Och för att få loss vagnen var jag tvungen att lyfta ur maskinkroppen – något som jag hade gjort dussintals gånger på simpla Odhnersnurror. sagt och gjort. Snart gick vagnen fram och tillbaka som om den aldrig hade gjort annat, men sedan skulle maskinkroppen sättas på plats igen. Då kom en egendomligt formad gjutgodsdetalj i kläm och gick av på mitten. Tablå!

Alltså måste maskinkroppen skiljas åt (någonting jag har gjort någon enstaka gång på en trots allt ganska komplicerad Odhnersnurra) och den trasiga detaljen limmas ihop. Sagt och gjort. Snyggt blev det också.

Men nu började det verkliga dramat: återmonteringen av maskinkroppen. Visserligen har jag både tagit isär och satt ihop simpla klockor (både med och utan slagverk) dussintals gånger men detta!  6 axlar (varav 4 exakt lika långa)  skulle passas in i varsitt hål, 3 kugghjul skulle gripa i varandra och samtliga måste stå i ett bestämt läge, annars …

Tröttsam fredagkväll, får det inte att fungera, roligare med Livet i Fagervik.

Tröstlös lördagkväll, får det fortfarande inte att fungera, måste skriva lite musik i stället.

Tråkig söndag, har i princip gett upp hoppet, men tröstar mig med kattkramar, mekongwhisky och beatricebollar.

Vet inte vilken av dessa tre ingredienser det var som gjorde susen, hur som helst beslöt jag mig att göra ett sista försök, och då gick det!

Dagens antikrunda

Hösten har kommit till landet.

Antikhandeln har öppet.

Någon hittar ett dockskåp.

Och gluttar in genom fönstret.

Upptäcker märkliga ting.

Köket gör ett ödsligt intryck.

Radiogrammofonen heter Centrum Granada, eller hur?

Och det babyblå badkaret har propp och allt!

Så skall det låta (2)

Trogna bloggläsare känner redan till min fäbless för orgelbyggaren och tonsättaren Carl Frei - en tysk verksam i Holland – vars musik  vi redan har fått se och höra här.

Frågan är dock om det kan bli mera holländskt än så här. Orgeln är byggd av G. Perlee i Amsterdam, Holland, musiken är holländsk och arrangören holländare men … vad sa du att den hette? Araben?

Jo, den heter Arabier. Och minnesgoda lyssnare kommer ihåg signaturmelodin till radioprogrammet Vardags, eller hur? Vem stod för den musiken, tror ni? Just det – Araben!

Nu skulle holländsk gatuorgelmusik inte vara vad den var om det inte hade varit för utlänningen Carl Frei som förde in just den klang som vi har vant oss att kalla för typiskt holländsk. Och Vardags-Sverige skulle inte vara vad det är i dag utan sina – araber, bland annat.

Hemma i förorten

Jodå, sjuttiotalsområden finns överallt – även i Berlin. Granne med trädgårdsstaden Marzahn ligger Märkisches Viertel som ett paradexempel på östtyskt betongelementbygge. Rejält uppiffat på senare år förvaltas husen av ett bolag med det egendomliga namnet – vad står det egentligen? Bolla? Skämt åsido, läs mer här.

Bostadshusen gör ett ganska trivsamt intryck, men ungdomsgården verkar inte vara särskilt populär.

Direkt ödsligt ser det ut på andra sidan gatan.

Belysningsstolparna är av äkta DDR-cement med intressant formgivning!

Konditoriglas och päronlampor i toppen – verkligen inte illa!

Sic transit!

Tillbaka i Berlin!

Här har vi ett positiv av det välkända märket Bacigalupo spelandes en tysk trettiotalsschlager, Bel ami. Tittar vi noga ser vi att fabrikantens adress var Schönhauser Allee 74 a …

Tusse åkte dit.

Bara för att mötas av denna sorgliga syn. Visserligen känner Tusse till det faktum att Berlins siste positivbyggare av den gamla stammen lade ned sina jordiska verktyg 1978, och att inventarierna blev väl omhändertagna. Men ändå.

Varför tog jag inte med mig ett fönster? Bakom dessa fönster tillverkades bland annat positivens Rolls-Royce fyrtifemman, eller som den heter på tyska, die 45er Trompetenorgel!  Uppmärksammad i ett tidigare blogginlägg … någonstans.

Även i 79-an lär det ha byggts positiv, men på sagda plats finns nu ett modernt köpcentrum där det spelas saxofon och delas ut gratistidningar. Och har man tur kan man springa på Ronnie Sandahl eller Carl-Einar Häckner – för det är väl så, grabbar, att ni bor i Prenzlauer Berg?

Nu råkar jag ha hittat mina egna kvarter, så jag överväger inte att flytta just dit. Och mer om den välkända drehorgelfabriken kan man läsa här.

Beatricebollar

Huruvida sommaren kunde konserveras och kastanjer frysas undrade Tusse i ett tidigare blogginlägg. Men det finns andra sätt att muntra upp sig när höstmörkret faller.  Häng med nu.

200 g handvarm mandelmassa (ursprungligen tänkte vi oss kastanjemassa) delas i 8 bitar och rullas till bollar av ungefär en kastanjs storlek.  Gör små gropar med en träpinne och fyll dem med lönnsirap. Dra ihop degen över hålet så fyllningen inte rinner ut.  Lägg bollarna i frysen …

… och låt dem ligga där medan den mörka blockchokladen smälts ned.  När detta är gjort doppas eller övergjuts bollarna med choklad och lämnas att svalna, förslagsvis på en Beatricetallrik av Rörstrands välkända fabrikat. (Tack Libby!)

Syndigt sött – men också syndigt gott!

Hypomani?

”Se upp om du mår sjukt bra!” manar en rubrik i dagens DN – artikeln finns för övrigt också i andra tidningar – och mera om tillståndet hypomani kan man läsa i Ernst Kretschmers klassiker Körperbau und Charakter, en bok som på svenska har fått den lätt dubbeltydiga titeln Kroppsbyggnad och karaktär.

Tusse har aldrig fått diagnosen hypomani, men visst känner han igen sig. Vissa dagar tycks energin vara outtömlig. Allting blir roligt. En banal vardagsreplik blir ett bevingat ord, och en oansenlig rulta (smaka på orden!) på cykel blir en gudinna

och under brinnande arbetspass kan Tusse stämpla med vänster hand och skriva vers med högra (nota bene som inte behöver bearbetas efteråt – den blir perfekt från början).

Andra dagar händer i stort sett inget. Skriva går inte alls, trots att jag har all tid i världen. Men jag blir för den skull inte depressiv. Inte hypomanisk heller, för den delen. Då har jag bara tråkigt, rent ut sagt.

Kanske är det sådan som Socialstyrelsen vill ha mig – en tråkig, slätstruken representant för ”verklighetens folk” ?

Tusse undrar …

… om sjuttiotalet verkligen var på riktigt?

Var hittar man i dag en turistbroschyr på esperanto?

… om sommaren någonsin kommer tillbaka?

Och om det är möjligt att konservera den på detta sätt. Kan man frysa kastanjer, mamma?

… om detta verkligen är en Netschada från Odessa?

Eller är det en Kitessov från Tbilisi?