ytterligare några bilder från DDR-museet som ligger vid Spreekajen, adress Karl Liebknecht Strasse 1. Var där redan i våras och köpte en underbar bok om DDR-design men var efter att ha sett Stasimuseet, inte på något vidare DDR-humör, om man så säger.
Nu är vi i alla fall i den tänkta DDR-familjens vardagsrum där teven står på och Guido (eller vad han nu hette) berättar hur fruktansvärt vi på andra sidan järnridån har det. Och så får vi se ett avsnitt av tevedeckaren ”Derrick” – hm, gick inte den i västtysk teve?
Jo, det gjorde den. Ingen kunde hindra dig att ta in en västkanal, men då fick du räkna med att din granne gjorde en notering om detta.
Hur den så kallade stasihörnan i museet fungerar glömde jag tyvärr att ta reda på – i broschyren finns en antydan om att storebror minsann ser dig, vågar du lyfta luren på den buggade telefonapparaten?
Här får vi lära oss vilka livsfarliga ingredienser som ingår i äggkoppar och nylonstrumpor. Äggkopparna i form av hönor tycks vara en klassiker och de tillverkas tydligen fortfarande – man kan köpa dem i DDR-museet.
Sodavattenssifoner i egendomliga metallicfärger är ett självklart inslag i DDR-köket med bardisk (die Durchreiche) och allt. Brickan är i peddigrohr (rotting) med tryckt mönster och perstorpsplattan – kan den möjligen vara tillverkad i Perstorp?
Vidare är det tillåtet att dra ut besticklådorna och flukta i köksskåpen där det finns tvättmedel av märket Spee (Persil) resp. Leumikor (nej) samt ogenerat fälla kommentaren ”Ooo, en sån har vi haft…” lite varstans.
Barkök – var blev ni av?
Jojomän, detta är John Blund som vi alla minns honom – den svenska rösten tillhörde Lennart Swahn, men vad hette hans vänner på svenska? På tyska heter de i alla fall Schnatterinchen (ankan) Herr Fuchs (räven) Putzi (björnen) och Pittiplatsch (okänd djurart). Frånvarande är Frau Elster (skatan).
