är ett område som aldrig upphörde att fascinera mig.
Varför blev det som det blev? Brist på pengar, råvaror eller idéer? Delvis, kanske. Eller var det kanske så att man ansträngde sig till det yttersta för att hitta sin egenart – ibland med rent bisarra resultat?
Ovanstående cigarrettförpackningar (en samling från tidigt 1980-tal som jag sålde för några år sedan) får väl tala för sig själva. Ursprungsländerna är bland annat DDR, Ungern och Rumänien – men också Spanien, Italien och Österrike är representerade. Och det är det sistnämnda som står för det absoluta lågvattenmärket i designhänseende - piptobaken i brunt omslagspapper (andra från vänster i nedersta raden) som inte ens har ett eget namn utan heter ”Pfeifentabak” rätt och slätt.
Vilket påminner mig om att Sverige också har (eller åtminstone har haft) sina lågstatusmärken. Cigarretten Commerce till exempel – finns den kvar? Snuset Ettan såg jag i kvartskilospaket för ett antal år sedan – det verkade ha hämtats direkt från något beredskapslager.
Kalassaft och blåbärssoppa var andra exempel – ännu för något år sedan hade förpackningarna klart DDR-inspirerad design men nu har de fått nya ansikten som påminner om Kurt Ards Allersomslag på 1960-talet.
Jag blev dock genast lite lugnare när jag såg de silverglänsande paketen med ”Cocos” på mejerihyllan. Så skall det se ut!
Ja, och naturligtvis minns jag de blåvita produkterna som invaderade Konsum på åttiotalet – samtidigt som gamla inarbetade varumärken (Wårby, Winner, Eve, Goman) försvann, åtminstone för en tid.
Men det bästa till sist: Cuba-Cola. Liksom DDR hade sin Club Cola (vilken klubb som åsyftades kom jag aldrig underfund med – verkstadsklubben?) och Rumänien sin Lora (tror jag att den hette – blott en gång såg jag henne guppa hjälplöst mellan isbergen i trottoarförsäljarens läskho)
hade det socialdemokratiska Sverige sin eget alternativ till jättarna Coca och Pepsi – etiketten var röd, blå och vit med stjärnor på. Man tänkte på USA, men ändå inte. Den smakade Cola, men ändå inte. Själva flaskan gjorde (till skillnad från de flesta cocacolaepigoner) inget försök att härma originalet utan var en vanlig 33 cl läskedrycksflaska, varken mer eller mindre.
Absolut ingen tvekan vilken variant vi progressiva arkitektstudenter skulle välja under Coca Cola-bojkotten (om inte för att reta ”de renläriga” ännu mer) som inföll en förutbestämd vecka (vilken dock ej sammanföll med den så kallade Cuba Cola-veckan i dryckesleverantörens väggalmanacka)
Som sagt, de båda veckorna sammanföll inte. Och Coca Cola finns fortfarande kvar …
