ett jalusiskrivbord som detta jag såg i den trevliga antikhandeln på Nynäsvägen i dag.
Och här är den lika opraktiska som fallfärdiga - låt vara potentiellt tjusiga – sekretären han kan tänka sig att lämna som inbyte …
… om faster Greta ursäktar? Tusse behöver ett rejält skrivbord!
Ja, så trodde jag att det hette: Invocavit – han har kallat mig.
Men i missalet står det klart och tydligt: Invocabit – han skall kalla mig.
I samtliga svenska bibelöversättningar jag har tillgång till står det Han åkallar mig, förutom i Nya Världens översättning, där det står Han kommer att anropa mig, i den tyska står det Ruft er mich an, och i den engelska When he calls upon me.
Frågan är bara vad han vill säga mig …
och staden heter Amsterdam.
En futuristisk fantasi från tidigt åttiotal – nej, det är inte prototypen till Lada Samara!
Och en gokartliknande konstruktion med träkaross och säten av – är det halmmadrasser?
Spännvidden är enorm, men det rör sig i grund och botten om samma bilmärke. Vilket?
Satellitbild av Kattlandet, tagen från moderskeppet den 2 januari 4003 f.Kr. på Ferrania Film (eller kanske GAF som legat för länge på butikshyllan).
Originalet kan beskådas här.
på söndagen Sexagesima, vars tema är boken Utrotningshotat av Johan Tell (Max Ströms förlag, Stockholm 2007)
Inte bara trevliga amatörkameror som laddas med rullfilm, utan även anslagstavlor, diabildsprojektorer, skrivmaskiner och rullbandspelare är utrotningshotade, om man får tro herr Tell (som är skåning och därför får extramycket kredd, åtminstone av mig).
Trogna bloggläsare vet redan att jag definitivt har gått över till digitalfotografering, och mina närmaste vet att jag har slängt ut tjockteven, stereoanläggningen och telefonkatalogen. Jag har inga som helst planer att lägga in en heltäckningsmatta, installera en oljepanna eller bygga en gillestuga …
men jag använder fortfarande uppslagsverk, sladdtelefon, kontanter och textilnäsduk, och i min bostad finns såväl persienner, brevinkast som sopnedkast. Och kommer att göra det inom överskådlig framtid.
Ja – här har vi det!
Ledmotivet från filmen Svart katt, vit katt som jag nu håller på att lära mig utantill och därför vill ha lätt tillgängligt … Kanske blir det en version för positiv så småningom.
Och det är kanske bäst att påpeka – det är inte skådespelaren Goran Bregovic’ som sjunger, utan Emir Kusturica & The No Smoking Orchestra.
Följande är, tro det eller ej, en tämligen exakt återgivning av ett autentiskt samtal:
- Jag kommer att sakna mina kameror (säger Tusse). De är liksom en del av mitt ursprung.
- Är dessa gamla, mögliga kameror (undrar A) en del av ditt ursprung?
- Ja. (Får kanske inte direkt en uppenbarelse, men ser en gammal vykortsbild framför sig, närmare bestämt från Göteborg år 1957) Jag föddes in i en värld där man skrev vykort och väntade på brev, körde Volvo PV och lyssnade på mellanvågsradio. På kontoren fanns skrivmaskiner, räknemaskiner och bokföringsmaskiner, och amatörkameran laddades med rullfilm som måste framkallas och kopieras. Sedan kom den stora katastrofen (1970-talet) och inget var sig mera likt. Nu är sjuttiotalet över, men kamerorna har jag kvar. De visar liksom att allt det här FANNS.
Eller hur man nu skall uttrycka det.
 | tusse på En sån ska vi ha – … |
 | Skaffaren på En sån ska vi ha – … |
| tusse på Tusse drömmer |
 | Njutaren på Tusse drömmer |
| tusse på Tusse drömmer |
