Varsågod!

Som jag redan har konstaterat är det köparens marknad på både det ena och det andra just nu.  Och visst känner jag (och många med mig) en diffus längtan när jag ser en förfallen lantbruksbyggnad, en rostig Volvodroska eller en orgel som tystnat för alltid.

Allt sammanfattas egenligen av ovanstående bild, som föreställer ett ovanligt illa åtgånget exemplar av den tyska minibilen Fulda.  Faktum är att den knappast duger ens som reservdelsbil.  Rutorna är krossade, inredningen utriven, och till råga på allt har en dinosaurie satt sin fot på taket …

Då och då händer det att en Fuldamobil, besiktigad eller ej, dyker upp på annonsmarknaden.  För den som verkligen vill rulla omkring på skottkärrehjul och med en 250-kubiks motor som drar uppemot sex liter på 100 km.  Snygg är den inte heller, och fastän den påstås vara bäddbar  torde raggningsfaktorn vara obetydligt mindre än noll.

Kan det vara så att tillgängligheten förtar en del av magin?

Finanskris? (2)

Självspelande piano bortskänkes?  Nej, jag nappade inte på erbjudandet, ryckte inte ens ut för att titta på det, trots att objektet befann sig i grannskapet tror jag inte att tolvans konduktör skulle ha släppt in mig ens om jag visade tjänstekortet …

The best things in life are free, heter det, och ovanstående bild är bara ett blygsamt exempel på vad man kan få närmast till skänks om man är beredd att flytta sisådär 60 mil norrut och avstå från alla moderna bekvämligheter.  I gengäld behöver man inte oroa sig för farliga partiklar, räntechocker eller trängselskatt – och skulle man till äventyrs tröttna på salladstallriken är det bara att gå ut på tunet och skjuta en älg, kanske rent av en björn.

Frågan är – varför så många trots allt föredrar att bo i en etta på Södermalm och trängas på krogen, tunnelbanan, essingeleden ???

Finanskris?

Vad händer egentligen på den så kallade marknaden?

Jag kan förstå att folk slängde sina stenkakor när vinylskivan kom (eller åtminstone när varvtalet 78 och den vändbara pickupen slopades). Jag kan förstå att samma sak hände när CD-skivan kom, då repiga vinylskivor och tilltrasslade kompaktkassetter plötsligt tedde sig hopplöst antikverade.

Ungefär som en gammaldags tjock-teve, en vräkig radiogrammofon – eller varför inte ett självspelande piano?

Men varför slänger svenska folket, som det förefaller om man studerar annonsmarknaden, samfällt ut pianolan just nu?  Senaste tiden har ett halvdussin självspelande pianon varit till salu på Blocket, förblivit osålda, och i ett fall blev pianolan – verkar det – handgripligen utkastad efter en veckas desperat prisdumpning.

New York 1929 – Stockholm 2008?

på Södermalm är förvisso en trevlig gata, så långt bort från stadens hektiska nöjesliv man kan begära, men ändå tillräckligt nära det samma om man skulle drabbas av abstinensbesvär.

Faktum är att för några år sedan var det nära att Tusse hade gjort slag i saken och köpt en trevlig lägenhet med utsikt över Riddarfjärden – nota bene kontant!

Men vid åsynen av innehavarens kamerasamling (5 eller på sin höjd 6 Instamatic på en liten hylla ovanför sängen) kom han till insikten:

Jag har för mycket saker! Och jag kan inte släppa taget om dem!

Drömmen har jag emellertid kvar.  Liksom sakerna.  Skylten däremot kommer från en annan stad betydligt längre söderut från Slussen.

På begäran

går jag ut offentligt (som det heter) med detta skakande tidsdokument.

Till julen 1962 (var det väl) hade jag fått ett paket med ritblock i present av min farmor, som bodde i Gävle. Efter ett par dagar (veckor? månader?) ansåg min mor att det vore på sin plats att jag skreve till farmor och tackade för den dyrbara gåvan:

- Du musst dich bei der Farmor für die Blocks bedanken, die du bekommen hast!

eller någonting ditåt.  Som vi alla vet saknar tyska språket ett specifikt ord för ”farmor,” och substantivet ”der Block” är dubbeltydigt i singularis.

Alltså fattade jag pennan och skrev två tackbrev till farmor, av vilka det ena återges här:

SKÄRA FARFARMOR – JAG
TAKCAR DEJ FÖR
BLOCK’S !?! TACK!
TACK! TACK!
TACK! TACK!

Bara som en ledtråd om någon undrar varför Tusse gärna använder pluralformen ”blocks” eller tackar fem gånger när han får något! 

Tusse finns kvar!

Även om han inte är lika aktiv som på den tiden vi fick dagliga rapporter om hans positivbygge.

Kan i och för sig också bero på att han har fått bygga om datorn ett par gånger sedan sist.

Men stridsropet Katt kvinna kärlek är lika aktuellt nu, som då!

Mörkrumsbelysning

ser det närmast ut som eller hur? Jo – natriumljuset bedrar. Löven är inte så gula som de syns vara på bilden. I själva verket är de fortfarande gröna – det ser man i skenet från kvicksilverlampan på andra sidan gångbron, som i stället för natriums gula färg ger en illusion av dagsljus!

Mystiska Floden

är nästa anhalt på Tusses skogspromenad där han – på vinst och förlust – försökte sig på att ta nattbilder med blixt. Faktum är att det går riktigt bra så länge man håller rätt avstånd till motivet. Går man för nära blir det en falsk dagsljusbild, går man för långt bort blir det underexponering.

Ad aram profectus

Och här har Tusse kommit till en plats i skogen som han kallar för ”altaret.”

Tusse Tuss är tillbaka

efter att ha fått reflektera över vad datorer egentligen är bra på, respektive vad de kan ställa till med.
Tur att det finns skrivmaskiner, rullfilmskameror och positiv – det är teknik som håller i alla väder!
Tur även att WordPress finns – för där lyckades jag stoppa undan en del filer som i annat fall skulle ha gått förlorade för alltid!
Och ladda hem dem till datorn igen. Så var det med det.